Svårlästa böcker läser jag gärna högt. I högläsningen blir jag både läsare och lyssnare, och det går långsammare, orden tar mera plats i mig. Om mörker har legat i min “paus-hög” alldeles för många år nu, och när jag äntligen började läsa igen insåg jag att det var såhär det var tvungen att bli, jag måste läsa den högt.
När jag gjorde det, så fick jag också rum att tala om det svåra jag läste, till en inbillad lyssnare försöka reda ut vad det är jag läst. Det är väldigt opolerat. Jag tänker att det ska få vara så. Du får, om du vill, kliva med mig in i mitt läsande rum. Jag tycker om att läsa högt, också. Kanske du tycker om att lyssna?
Så jag spelade in min första läsning, tillsammans med lite reflektioner efteråt. Jag tänker att det blir så jag gör: jag läser högt, spelar in, kanske eller kanske inte säger något om det jag läst, och postar det här på bloggen. Så kan ni följa med om ni vill, eller inte.
Eftersom livet är som det är, lovar jag inget regelbundet intervall, men man kan ju försöka. En gång i veckan kanske, tex. En slags läsecirkel, bokcirkel, om man vill.
Om mörker är en bok av Josefine Klougart. En poetisk “roman”, där förståelse inte verkar vara det högsta syftet, mer kanske som i poesi; att ta in. Kanske kommer en poetisk förståelse när jag väl kommit igenom boken. Till dess har jag tillförlit och vilar i bilderna som målas upp.
Bilden är kass, jag ska skapa en riktig sen. Men just nu kände jag att det var bäst att sätta det här projektet i rullning. Att det ibland är så, att saker bara behöver göras.
Kanske borde jag göra det som en podd eller nåt, men jag kan nästintill NOLL om poddar, och lyssnar bara sporadiskt på några få som jag snubblar på, mestadels för att de handlar om aktuella ämnen i mitt arbete. Ni som är mer kunniga än mig får gärna tipsa om hur man gör, om det känns som att det skulle vara en bra grej.
Men som alla sånna här projekt mår de bäst av att göras, i första hand, teknik och annat får komma i andra, annars riskerar det bara att bli ståendes igen.
So without further ado: