Läsdagbok: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha

Posted by in boktips, Klassiker, skönlitteratur

Don Quijote är en av världens största klassiker, tittar man på listor över klassiker genom tiderna ”The greatest books”, ”100 greatest novels of all time” osv, så hittar du alltid Don Quijote bland de översta. Även om du inte läst boken, så har du förmodligen hört talas om Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, som slåss med väderkvarnar. Karaktären har blivit en metafor och en institution, mer eller mindre, en figur i vårt språk som de flesta är medvetna om.

Men vad handlar Don Quijote om? Den handlar om en man som förläser sig på riddarromaner, så till den grad att han börjar tro på dem, och bestämmer sig för att återinföra det vandrande riddarskapet genom att själv ge sig ut på vägarna. Han tar sig namnet Don Quijote av La Mancha, och rekryterar en bonde i byn, Sancho Panza, som sin väpnare. Honom lockar han med löfte om stora vinningar, bland annat att han allra minst ska få en ö att regera över som han själv behagar, vilket är brukligt i de böcker han läst. Eftersom vandrande riddare alltid har en dam som de är olyckligt förälskade i, tar han minnet av en kvinna från grannbyn som han en gång varit lite förtjust i men som han aldrig talat med, till föremål för sin dyrkan, och döper om henne till Dulcinea av El Toboso. Sin stackars magra hästkrake ger han det mer romantiska namnet Rosinante, och så ger de sig iväg. I sin galenskap förvandlar Don Quijote allt han är med om till stora riddaräventyr. Det är ju bara det att de bara sker i hans eget huvud…

Och visst är det de lustiga äventyren som Don Quijote är med om, som utgör den största delen av boken, men kanske inte dess största behållning, åtminstone inte ur ett litterärt perspektiv. Det jag alltjämt fascineras av genom läsningen, är leken med berättarformen, dess metaperspektiv.  Don Quijote är en av de allra första metaromanerna, en genre som annars mest förknippas med postmodernism.  Hela förordet är en lek och en drift med tidens populära litteratur, och författaren vänder upp och ned på premissen om vem det är som berättar Don Quijotes äventyr. Redan i kapitel 8 får vi veta att ”Tyvärr lämnar författaren sin historia mitt i striden, med ursäkten att han inte funnit något mera skrivet om Don Quijotes bravader…” för att i nästa kapitel redogöra för hur han finner dem på en marknad, nedskrivna av en viss Sidi Hamid Ben Engeli, arabisk krönikör. Resterande berättelse är alltså översättningen av denne författares  redogörelse för äventyren, med vissa kommentarer på översättningen. Det rör sig om en trefyra metaplan redan i början av berättelsen, med andra ord, även om man som läsare förstås glömmer av detta och mest hänger sig åt det som sker vår sorgliga riddare.

I den andra boken, får vi ytterligare lager av meta, när dels (i verkligheten) en annan författare faktiskt gett ut den andra delen av Don Quijotes äventyr innan Cervantes hann ge ut sin. Detta tar han med i sin bok, och kommenterar och driver med denna olicensierade utgåva av Don Quijote. Förutom det, är Don Quijote själv medveten om den första bokens existens och spridning, vilket alltså finns med i narrativet, och också gör att de han möter på sin andra (egentligen tredje, men jag ska inte röra till det för mycket för er – eller gjorde jag just det – är detta ett metaperspektiv? ja) utfärd också är medvetna om Don Quijotes galenskap och försätter honom i nya äventyr i vetskap om detta. Allt detta, helt förutan att det ju handlar om en man som förläst sig på romaner så till den grad att han tror att de är verkliga. Pust! Ni förstår vilken labyrint det är att hålla reda på berättarplanen i denna historia!

Boken köper ni på Bokbörsen >> Bokus >> eller Adlibris >>