Läsdagbok: En isbjörns memoarer

Posted by in boktips, självbiografi, skönlitteratur, skrivcafé

Med ett alldeles eget universa, där djur kan tala och skriva och i viss mån vara en del av det mänskliga sociala livet, får vi ta del av tre isbjörnars levnadshistoria. Den första som talar i boken är mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn som blir känd just för att hon skriver sin självbiografi, men får problem i hemlandet och emigrerar till Berlin. Dottern Tosca är en ”berömd ballerina”, vars berättelse vi främst tar del av genom hennes skötare Barbara (vars levnadshistoria vi också får på kuppen). Tosca är baserad på en verklig isbjörn som avvisade sin son – i boken för att kunna skriva sina memoarer till slut, och draget till sin spets alltså representerandes en intressant bild av kvinnor som väljer eget arbete framför att uppfostra sina barn. Sådana intressanta paralleller går att dra här och där i boken, jag får hela tiden en känsla av att det finns fler lager än det som jag läser vid första anblick. Sonen, är den söte lille Knut från Berlin Zoo, som i sin tur och alltså i verkligheten också, blev känd över hela världen för att de lyckades ta hand om honom utan moderns hjälp. Detta kände jag inte till i min läsning, men det kan nog göra lite till eller från om jag vet om att det är baserat på en verklig isbjörn eller inte.

Under läsningen prövar jag hela tiden tanken att isbjörnarna är en metafor för en människa i exil, men det intressanta är att bilden ändå förs så långt och utförligt att det verkligen också är en isbjörns berättelse. Mellanpartiet där Barbara för ordet och också berättar sin historia, mer än isbjörnen Toscas, föreföll mig tråkigare, det blev långtradigt då så stor del handlade om vilka konster de skulle lära isbjörnarna på cirkusen, men den delen delger också omvärldshistoria, hur villkoren såg ut i Berlin under kalla kriget, något som Tawada tog upp på Littfest-föreläsningen, att det fascinerade henne och att hon ville skildra det perspektivet.

Tawada leker också med skrivandets och läsandets möjligheter, när hon låter något den första isbjörnen läser om en annans upplevelse av exil i Kanada, bli hennes egen historia.. Vips har hon en dotter och ett barnbarn, som är de som boken fortsättningsvis handlar om. Detta hade jag velat fråga henne om, då det inte togs upp under samtalet med Yukiko Duke, men jag uppfattade hennes skrivsätt sådant att hon prövar sig fram, leker sig fram. Och sådana metalekar tycker jag om, när författaren inte håller sig till vad som är verkligt möjligt, utan använder skrivandets oändliga möjligheter.

Intressant var också att hon egentligen oftast skriver berättelser på tyska, medan hon skriver mer poetiskt på japanska. Men denna bok skrev hon på japanska, och översatte sedan själv till tyskan. Det hade varit intressant att se hur en direktöversättning från japanskan skulle se ut, eller kanske snarare att faktiskt kunna läsa den japanska orginalboken. Något säger mig att språket skulle vara annorlunda, och alltså även berättelsen. Men nu har hon ju tagit kommando själv, över hur berättelsen ska tolkas till tyska, så vi får väl nöja oss med det.

Ta del av föreläsningen från Littfest här >> (aktiveras då föreläsningen lagts upp)

En isbjörns memoarer är utgivet av förlaget Tranan, som har bistått mig med ett recensionsexemplar. Köp boken på deras sida här >> eller på Bokus >> och Adlibris >>

Vi har förstås tagit in exemplar till Bokcafé Pilgatan också, så köp gärna där!