Läsdagbok: Ædnan av Linnea Axelsson

Posted by in boktips, läsdagbok, poesi, skrivcafé

Berättande dikter, epos. Den har fått kallas det, och ja, det är ju ett mellanting. Inte bara poesi och liksom inte så ”mångtydig” som enskild lyrik kan vara, utan berättande, narrativ dikt med karaktärer, historia, utveckling. Första delen består av ett historiskt parti, som berättar om en samisk familj som får två söner, den ena stark och frisk, Aslat, och den andra svag och egen, Nila. Familjen påverkas av svenskarnas intrång på den samiska marken och de tvångsförflyttningar som sker. Aslat dör alltför ung, och Nila tas till slut in på anstalt. I de andra delarna följer vi en familj i nutid, framförallt Lise som växer upp mer eller mindre segregerad från det samiska, men med minnen och band, och hennes dotter som brinner för samiska rättigheter. Det är en stark berättelse om en kultur där man inte talar med varandra, men ändå lyckas skapa samhörighet. Vi som läser tar del av och vittnar, men det är inte några känslodjup som sjungs ut, dikterna är mer beskrivande och berättande än känslosamt styrda. Bilder, filmsnuttar, utsnitt ur deras liv, även fast de är skrivna ur de olika karaktärernas perspektiv. Och under ytan finns de ju, känslorna och stämningarna, och det är framförallt det allmän-mänskliga i deras relationer, och hur de förhåller sig till sitt samiska ursprung som berör, som skapar igenkänning fast det för mig handlar om annat. Och man blir trött och förbannad på hur företagen suger ut marken och trampar över folks rättigheter.

Men det är inte en agitatorisk bok, den är inte en del av den samiska politiska debatten, den är en berättelse om människor som lever där, som har det ursprunget. Ett vittnesmål, men inte som ett verktyg, en skärva av liv, lika viktiga som alla andra skärvor av liv när de lyfts fram.

Dikterna är enkla, ofta bara några få ord och jag slås av symboliken att tystnad får ta så mycket plats, det är en tjock bok, den karvar ut sin del i världen. Vatten, älven är en återkommande metaforisk bild, vägen och att köra bil, naturen får stor plats. Dikten rinner, porlar fram genom sidorna, men stoppas också upp av tankestreck, eller streck, hur man nu ska tolka dem. Som stockar på vägen. Det stannar först upp min läsning och gör den hackig, tills jag till slut sveper över dem, inte låter mig stoppas av dem i min läsning. Då går det lättare, och känns mera enhetligt. Jag funderar över deras funktion, jag tror jag ser dem som ett slags tvekan, en paus för att hitta rätt ord kanske. De får mer plats då man läser tyst än då man läser högt, för då tvingas man ta bort dem för att läsningen inte ska bli för hackig. Dikterna är också platsangivna, och angivna vems röst detär som talar. Det lyfter också fram dessa platser, befäster dem i världen, och bidrar till den narrativa naturen i texten.

Boken är indelad i tre delar, Ædnan, Ædno och Ædni. Såhär står det i boken om dessa ord: Ædnan är nordsamiska och betyder ”landet”, ”marken” och ”jorden”. Ordet ligger ljudmässigt nära Ædno, ”älven” och Ædni, ”modern”. Med dagens ortografi skrivs dessa ord ut som eana(n), eatnu och eadni. Etymologiskt verkar de komma från samma ursprungsord som betyder ungefär ”stor”.

Ni hittar boken på Bokus >> och Adlibris >> men självklart också på Bokcafé Pilgatan i Umeå >>

 

Till denna bok bakade jag en snökaka med rårörda lingon, till Skrivcafé #4 2018 >>