Läsdagbok: Händelsehorisonten av Balsam Karam

Posted by in boktips, läsdagbok, skönlitteratur

Det tog ett tag för mig att förstå sammanhanget i början av boken. Vad som berättades och hur, och vem som berättade. Längre in blev det tydligare, perspektivet klarare och berättelsen började ta form. Efter att ha läst klart boken, och också lyssnat på Karams författarbesök på Bokcafé Pilgatan, förstod jag att det hade att göra med vem berättaren egentligen är. Att det är en person som bevittnar och redogör för en händelse som utspelar sig i ett nu, och blickar tillbaka på vad som ledde upp till denna händelse. Det var tvunget att vara en berättare som är utifrån, som betraktar ur ett delvis medverkande perspektiv men är tillräckligt långt ifrån för att kunna ha en mer objektiv blick. För att kunna berätta om ”myten” behöver berättaren ha det där ”en fot inne, en for ute-perspektivet”, som jag tolkar berättarrösten som. För berättaren är väldigt nära, samtidigt som hon är en utomstående, inte en del av Utkanten. Eftersom min läsning i början var av en orienterande art, hade jag inte med mig exakt vilken position hon hade i förhållande till de hon berättar om, men utan att gå tillbaka och läsa om början, tycks jag mig minnas att det var en grönsakshandlare som mamman Essa lämnade över sin verksamhet till då hon blev deporterad, som alltså har en relation till Essa och är välvilligt inställd till henne, trots att hon fortfarande är tillåten att vara kvar i staden. Har jag rätt? Jag vet inte om jag vill kolla, på ett sätt är det intressant att låta den första läsningens ”förvirring” stå kvar. Just berättarperspektivet var något vi samtalade om på författarbesöket, vem berättar och för vem? Eftersom Karam inte gör det ”enkelt” för läsaren, inte överförklarar, inte lotsar genom berättelsen, utan låter en berättarstil och en berättarröst som är trogen berättelsens verklighet tala. Den positioneringen är viktig. Boken talar inte ”till” någon (i alla fall inte ”till” mig), utan ”ur” sitt perspektiv. Det finns en nyckel i den tanken. Och det är något jag verkligen uppskattar, att inte anses för korkad som läsare, inte bli serverad någonting, utan få ta del av, uppleva, kliva in i den här bokens värld. Inte en ”underhållningsläsning” med andra ord, det är inte syftet.

Handlingen? I en värld där en viss typ av människor har deporterats till utkanterna av staden, i väntan på någon slags byråkratisk tvist rörande vilket land de egentligen tillhör, växer dottern Milde upp, och för henne är Utkanterna hennes hem, hennes verklighet. Men hon förstår och motsätter sig det sätt på vilket hennes folk behandlas, och tillsammans med två vänner genomför hon en saboteringsattack på strategiskt valda byggnader inne i staden, för vilket hon åker fast och blir satt i fängelse. Hennes straff blir förändrat från fängelse till att bli en mänsklig försökskanin i en ett vetenskaligt experiement, där de skall sända ut en farkost till ett svart hål, till ”händelsehorisonten”, för att undersöka vad som händer och var gränsen går, om jag förstår det rätt. Milde förbereds på olika sätt för denna expedition, och tillåts eller väljer att skriva till sitt älskade Utkanterna, och detta poetiska brev utgör också en del av berättelsen. Huruvida hon verkligen åker på denna rymdfärd osäkerställs i början av boken, och är också ingången till grönsakshandlarens berättelse om Milde.

Men det känns fel att berätta handlingen, eftersom den avslöjas bit för bit i olika tidshopp mellan nuet och Mildes olika åldrar. Pö om pö får vi mer information och lägger pusselbitarna på plats, formar tidslinjen själva medan vi läser. Just denna upphackning blev jag lite förvånad över, då jag började komma mot slutet av boken och fick delar av historiens början. Jag funderade på hur det varit om boken fått vara mer kronologisk? Det finns tillräckligt mycket avskalat och ”eget” i berättarperspektivet utan att också berättarstrukturen behöver hackas upp, egentligen. På ett  sätt upplever jag det som något onödiga krumbukter.

Kanske ska man hellre tala om bokens tema, eller teman. Det finns stråket som handlar om kärlek, och vad ett hem egentligen är. Att ett tältläger vid en soptipp är ett älskat hem för dem som växer upp där, att ”hem” inte handlar så mycket om den faktiska konstruktionen hus, eller definieras av inredning, stil, bekvämligheter utan handlar om en känsla, en gemenskap, en trygghet. Allt detta finns i Utkanterna, som är  genomsyrad av kärlek och sammanhållning. Ett annat stråk är deportationen, att vissa människor har särskilts från andra och anses inte få tillhöra eller åtnjuta det de tidigare har tillhört och åtnjutit i gemenskap med de andra i staden. I boken förklaras det ingenting om varför, och de deporterade identifieras inte med någon specifik grupp, vilket jag också uppskattade eftersom det inte är det specifika som är intressant, utan det faktum att det sker en särskiljning över huvud taget. Det gör det allmängiltigt och tyvärr, tidlöst. Tyvärr, eftersom jag hatar det faktum att det inte tycks vara något som vår värld har tänkt sluta med att göra. Ett annat stråk kan vara det kvinnliga perspektivet. I boken nämns i princip inga män över huvud taget. De är inte nödvändiga för berättelsen, spelar ingen central roll. Av vissa recensenter har detta tydligen ansetts vara ett problem, eller tyda på något slags alernativ verklighet, men då ställer jag mig frågan: hur många böcker som endast behandlar mäns perspektiv, där inte en enda kvinna är synlig, finns det inte utan att någon ropar att det skulle handla om en alternativ verklighet? Det är en i högsta grad existerande verklighet, som Balsam Karam sa på författarbesöket, att det i vissa delar av världen nästan bara finns kvinnor och barn kvar, eftersom männen varit de som kunnat fly, deltagit i och dött i krig. En realitet, alltså, och till och med utan det faktumet, vad hindrar att man väljer att skildra en berättelse med ett fokus som rör framförallt tre personer (Milde, Essa och grönsakshandlaren) som råkar vara kvinnor utan att nämna män? Männen är helt enkelt inte nödvändiga, synliga, eller intressanta i sammanhanget. Men det är förstås svårt att bli ignorerad och åsidosatt, det är ju män som grupp inte så vana vid (läses med en viss syrlig ironisk ton).
Ett annat stråk är ifrågasättandet av perspektiv, som Essa lär ut i skolan hon upprättar i Utkanterna. Hon lär barnen att källkritiskt ställa sig frågan: För vem? när de läser en bok, eftersom det pespektivet påverkar vad boken säger. Som ni förstår av min läsning i början av denna bokreflektion, är det också något jag tänkte på då jag läste boken, det blir en del av frågorna man själv också kan ställa sig angående den, och andra böcker man läser i fortsättningen. Alla böcker är måhända inte riktade till MIG, men det omöjliggör ingalunda min läsning av dem, kanske snarare att det berikar den.

Det som talar för en alternativ verklighet, är i så fall rymdexperimentet. Men inte ens det känns särskilt främmande eller så omöjligt att det inte skulle kunna genomföras någonstans i vår nu existerande värld. Men det gäller att inte tänka så extremt eurocentriskt, spräcka lite hål på filterbubblan. Och det är kanske det jag bär med mig mest från läsningen av den här boken, att jag fick ett litet andhål utanför filterbubblan som utgör min västerländskt vita vardag, vare sig jag vill det eller inte.

 

Boken finns på Bokus >> och Adlibris >>

 

Till denna bok bakade jag en persisk kärlekskaka, i samband med Skrivcafé på distans, hösten 2018. Recept hittar du här >>