Läsdagbok: En häst går in på en bar av David Grossman

Posted by in boktips, läsdagbok, skönlitteratur

Stand up som glider över till livsberättelse/bekännelse, smärtan på gränsen mellan humor och tragik.

En man på en scen, en stå-upp-komiker som satsat allt på ett sista framträdande. Det blir åtminstone mer och mer uppenbart att det är det det handlar om, när han börjar köra sina skämt. Mellan standarskämten berättar han historien om sin uppväxt, om hur han blev den han blev, om en känsla av att leva bakom en mask, som jag uppfattar det. Publiken blir mer och mer irriterad, snuvade på den komik som de förväntat sig, men andra grips av hans berättelse och medlidandet eller medkännandet, acceptansen av honom verkar slå honom lite ur banan. Den som berättar historien är en barndomsvän, som han särksilt bett att göra detta, en som kan, i egenskap av ett liv som domare, också döma honom och hans liv. En desperat, ömklig berättare är han, på scenen, och stundom kan jag tycka att det var lite synd att den behövdes kläs i denna kostym – att det behövde ske genom denna föreställning. Men det hör förstås till, det har en del i hans personliga historia, att han är den han är.

Det handlar också om judendom, om att leva med spåren av förintelsen ytterst påtagliga på olika sätt. Vilket osökt får mig att tänka på Sarah Silverman, som ständigt skämtar om att vara jude. En speciell sorts drivande med sina egna ”attribut” som jag inte helt ut förstår.

Bitvis är det hysteriskt, och inte på något särskilt rolig sätt. Det är svettigt och rått, och jobbigt att läsa. Episoderna mellan hans livsberättelser, upplever jag som lite för många och lite för utdragna och upprepande för att riktigt fungera i sin helhet. Fokus ligger helt klart på hans livsberättelse, och den situation på den yttersta gränsen som han skapat åt sig själv. Lite som en skärseld, fast fortfarande i livet. Eller?

Boken på Adlibris >>

Boken på Bokus >>