Läsdagbok: De fördrivna av Negar Naseh

Posted by in boktips, läsdagbok, skönlitteratur

Funderar på De fördrivna. Läste ut den för ett tag sen. Det var en bok som det var skönt att avsluta, för den var lite långrandig. Det mesta som beskrivs är deras vardag, en evinnerlig tristess trots att de befinner sig i ”det härliga Sicilien”. Jag tror att meningen är att skildra vardagen för att det är där en kommer åt de verkliga tankarna och känslorna. Vad en människo tror på genom hur den faktiskt beter sig också, inte bara tomma ord och ideal. Så på sätt och vis är det helt rätt sätt att skildra det på. Men jag sympatiserar inte med någon av karaktärerna, så läsandet blir mest jobbigt. Jag tänker att den handlar om medmänsklighet, i grund och botten. Hur Mirjam respektive – ja vad hette han ens? minns inte hans namn, hennes snubbe. Nåväl, han iaf. Hur de egentligen känner och tänker kring världens tillstånd, i detta fall flyktingkrisen i Medelhavet, som de är synnerligen nära. De har skildra  character arcs, skilda utvecklingar. Från början tycks snubben den mer sympatiska och medvetna, men i slutändan syns han vara mer navelskådande och osäker i sig själv. Och från början framstår Mirjam som helt ignorant, med skygglapparna på, som medelsvensson generellt. Men i slutet  får hon upp ögonen och börjar faktiskt engagera sig. Spoiler, sorry, för jag tror det här är det enda man kan säga att boken handlar om, till syvende och sist. Man läser den inte för de många, MÅNGA skildringana av omedveten medelklasslyx som spills ut på sidorna som svultster. Eller den spännande intrigen kring huruvida deras förhållande kommer att överleva eller inte (hint: det gör den inte, men det fatttar man på sida ett).

Berättandet växlar mellan Mirjams och hennes mans perspektiv, och perspektivet av de olika människor som besöker dem, och på så sätt kan skildra dem lite utifrån. Vilket nog är helt nödvändigt för att få någon tydligare bild, men ibland kan bli lite väl tydligt. Effekten av de växlande perspektiven är att det som uppfattas på ett sätt genom Mirjams ögon, får en annan vinkel då man ser hur det uppfattas genom makens. Hur en situation upplevs av en av dem, och sedan från de som besöker dem – det gestaltar tydligt hur det inte finns någon ”sanning”, att allt är relativt.

Jag har funderat på varför Negar Naseh skriver om medelklasssvenssons. Jag tänker att det är för att ge en bild ”inifrån” som kanske kan förändra en medelklasssvenssons bild av sig själv. Kanske är det för att själv förstå, genom att kliva in i deras perspektiv. Kanske en blandning. Men ja, några recensioner förstår inte kopplingen mellan titeln som tycks syfta på flyktingkrisen, eftersom den inte är så närvarande i boken. Samtidigt tycker jag man märker att det är närvaron av den, hur den kan skildra sig i just denna miljö, som Naseh vill skriva fram. Bitvis blir det övertydligt, rent faktamässigt känns det lite inklistrat då fotografvännen pratar om den och lägger fram en bok till Mirjam om ämnet. Det skiner igenom lite där, i hur det skrivs om det, upplever jag.

Värmen är påtaglig i boken, och det tycker jag om. En person som står mig mycket nära hävdar att man inte kan tänka i värme, att man blir korkad och trög av den. Lite så beskrivs det också här, och det är känslan man får. Så rent fysiskt men också metaforiskt, står värmen för den tryckande stämningen, kanske man kan säga.

 

Finns på Bokus >> och Adlibris >>

Läs även denna intervju med Negar Naseh om hur hon skriver:

Därför jobbar Negar Naseh med små medel