Läsdagbok: Sorgens princip av Pernilla Wåhlin Norén

Posted by in boktips, dystopi, läsdagbok, Okategoriserade, skönlitteratur

Dystopi. Var och varannan bok som ges ut just nu verkar vara en dystopi, och inte mig emot egentligen. Dystopier är samhällskritik, mestadels. Ett sätt att hantera hur det ser ut i dagens samhälle genom att förstora/förvränga någon del av vart det är på väg, och sätta det i en framtidsmiljö. Vilket ger en friheten att spekulera, ”hur skulle det bli om…?”

I ”Sorgens princip” drivs världen på känslan sorg, som utvinns på konstgjord väg, tror man, efter ett första försök med mänskliga ”donatorer” som utdömdes som för farligt. Sorgen är i boken den starkaste känslan, den som kan generera mest energi. Det borde man kanske filosofera lite över, att det inte är hat, eller ens kärlek, eller någon annan känsla som tex förvåning eller glädje. Sorg. Det får mig att tänka på Elisabeth Rynells ”Moll”, en annan dystopisk roman som efter vad det verkar, tematiskt är ganska lik Sorgens princip. Jag måste läsa den. Men, min egen tolkning av det är kanske att det är den mest rådande  känslan inför framtiden just nu? Att vi känner sorg för vad som hittills gjorts och en slags hopplöshet inför framtiden. En sorg som tas ut i förväg kanske, över att jorden kommer att gå under. Den manar inte ens riktigt till aktion eller innehåller något slags hopp, som Kallocain, 1984, etc. Även i Philip Teirs ”Så här upphör världen” är det uppgivenhet som härskar. I ”smekmånader” kanske inte uppgivenhet, men en tolerans, en acceptans. Det känns lite läskigt, när man tänker på det på det sättet.

Nåväl. Sorgens princip läste jag ryckigt. Delvis på mobilen, som ebok, delvis i pappersboken som jag ju ändå köpt. Kanske lämpar den sig bättre för en helkväll i fåtöljen med filt och té, jag tror att jag hade funnit ett flyt i texten bättre då. Den växlar mellan två perspektiv, två kvinnors berättelser som också knyts samman till slut, två som ändå ser lite annorlunda (mer humant) på världen och också straffas därefter. Världen är indelad i mobila och stationära, där de mobila är de som har status. De stationära står för arbetarna i fabrikerna, som behandlas synnerligen obehagligt. I den här världen byts ens kroppsdelar ut till proteser allteftersom man blir sjuk eller skadas. Det slår mig att det krävs en viss sorts skador för att kräva just proteser, och det verkar vimla av dem – kanske är sjukdomar inte lika vanliga och människorna lever längre, men deras kroppar slits ut? Förmodligen något sådant. De rika kan få biologiska proteser med specialfunktioner som höjer sinnesupplevelserna. De fattiga får nöja sig med skrotdelar i metall. Det finns många intressanta detaljer i denna bok, och den visuella vinsten är stor. Folktomma städer med övergivna hus, människorobotar, en grå och förstörd natur. Kanske saknar jag ett perspektiv som beskriver de mobila mer dock, får en ganska ensidig bild av hur det är att vara underdog i det här samhället. Men så är boken inte så lång heller. Inte helgjuten just därför, kanske. Det finns mer att skriva om i den här världen, mer att skildra.

Stöd din lokala bokhandel! Köp lokalt i Umeå på Bokcafé Pilgatan >>

annars finns den också på Adlibris >> och Bokus >>