Läsdagbok: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Posted by in läsdagbok, skönlitteratur, skrivcafé

En lista på saker jag uppskattade med denna bok: Ett. Språket flyter fram utan att jag ställer mig några frågor eller skriver om i mitt huvud. Det händer inte ofta. Anyuru skriver enkelt, rent, men också med en poetisk klarhet. Två. Det lågmälda inslaget av science fiction. En slags parallell värld där en terroristattack i en seriebutik skett i Göteborg utgör fonden, vilket inte är så otänkbart tyvärr. Men en av dem överlever, och har enligt läkarna schizofreni – eller har hon det? Hon hävdar att hon kommer från framtiden, en framtid där följderna av den terroristattack hon nu förändrat genom att inte låta bomben detonera har skapat ett fruktansvärt samhälle där muslimer sätt i läger som sverigefiender. Hennes minnen av denna framtida värld knyts samman med den historia som tillhör den person vars kropp hon innebor men inte känns vid, som blivit utsatt för tortyr i al-Mima. Ett milt grepp, men fängslande. Tre. Berättarstrukturen, att det växlar mellan hennes ord och berättarens ord, en författare/poet som hon vänder sig till för att få berätta sin historia (som tacksamt läses som Anyurus alter ego, men inte behöver vara det). Fyra. Den politiska bilden, det jag uppfattar att boken vill göra: ge en bild av hur det skulle kunna bli om SD:s politik går igenom och (fler) terroristattacker genomförs här. Bådas ansvar är på något sätt också med: våld och hat som föder mer våld och hat. Fem. Att jag blir engagerad och berörd. Jag grät nästan på slutet, jag svär.

Det känns som en viktig bok, jag tror inte man ens kan säga något annat, men det är inte för att vara politisk korrekt jag säger det. Den skriver inte på näsan, tvärtom. Den förmedlar. Den ger inte några klara svar, den pekar inte med hela handen, det är en god berättelse, och sorglig, och angelägen. Jag tycker om känslan av dokumentärt berättande/återberättande, livshistorierna som vävs fram, både berättarens och den unga kvinnans. Den är ju absurd också, den fiktiva framtidsvärld den skildrar är skrämmande naiv, de bestraffningar och sätt att kontrollera muslimerna i det framtida Sverige är extremt barnsliga, det blir en nidbild av SD-nissarnas knasiga idéer. Muslimer som måste skriva på ett medborgarkontrakt, att vem som helst har rätt att ange ”sverigefiender”, att de som inte skriver under kontrakten sätts i läger och tvingas äta griskött osv. Men den ger en bildlig metafor för rädslan, både ”svenskarnas” och berättarens egna, nedärvda rädsla som gestaltas i en önskan att flytta ifrån ett Sverige som bara blir kargare och kargare.

På skrivcaféet pratade vi bland annat om hur terrorismen framställdes i boken, och jag kunde bara ge min egen bild som såklart är färgad av min egen erfarenhet, det jag läst och förstått. Men att den inte gav en förklarande eller förlåtande bild av hur terrorism uppstår, inte egentligen. Den är kritisk. Att stoppa/förändra en terrorattack förändrar världen till det bättre. Så uppfattade jag den, så uppfattar jag det ”budskap” som läsningen av boken ger. Men det är viktigt att komma ihåg att alla läsningar är tolkningar.

 

 

Boken kom ut nu under 2017, och finns att köpa på tex Adlibris, Bokus och Bokbörsen.